Du finns alltid i mina tankar.
Du är älskad och saknad.

Så var det åter den nionde. Nu är det fyra månader sedan Edvin blev en ängel. Han är så saknad och älskad lilla älsklingen <3

Jag är fortfarande inte "okej" men jobbar numera fulltid och det verkar funka bra.

Jag har ett kuratorbesök inbokat denna veckan också. Det är säkert minst två månader jag var där sist men det var min chef som "tvingade" / önskade att jag tog kontakt med kuratorn och det är jag tacksam för. Skall bli skönt att få prata om alla känslor som snurrar i mitt huvud just nu.

Tiden går, nu är det 20 dagar kvar till julafton och 23 dagar tills vårt plan lyfter. Skall bli så skönt att få komma bort lite.

Vilket j-vla år rent ut sagt. Det skulle varit ett av de lyckligaste i våra liv men blev raka motsatsen. Nästa år kan och måste bara bli bättre.

Året börjar med att jag fyller 30. Alltså, jag hade tänkt ha kul o ställa till med en hejdundrande fest på min 30 års dag. Men inte nu längre. Jag är inte på festhumör. Jag har verkligen fått kämpa med att följa med familjen på fest eller fikor hos vänner och familj. Egentligen vill jag inte, men jag har följt med för D skull. Hade jag fått bestämma skulle jag helst inte träffat någon från släkten.

Julen är snart här och jag känner inte alls för att fira nån j-vla jul! Men det måste jag ju. Barnen skall inte behöva bli drabbade bara för att jag inte har lust. Jag har inte lust att laga mat, städa eller pynta. Jag orkar inte!!! Bläää! Kan jag inte bara få ligga i sängen och dra täcket över huvudet tills jag mår bättre och vill hitta på saker?

Det har varit svårt för D att förstå att jag inte vill ha någon fest. För mig är det klockrent, jag vill inte! Han är nog lite ledsen för det men jag struntar faktiskt i det. Bara för att det är tradition och att ALLA andra har haft en fest så betyder det inte att jag ställer upp och bjuder till. Jag är helt enkelt inte på det humöret. Jag är mest arg!!!


I fredags den 29 november skulle Edvin blivit 4 månader. Istället för att fira honom eller åka till minneslunden var jag tvungen att gå på fest. Kompisar, gravida, familj och barn! Kalla mig egoistisk eller vad vet jag men jag tål inte att umgås med den familjen för tillfället. Jag vill inte se en tjock bebismage, jag vill inte höra om gravkomplikationer, jag bara vill inte!!! Livet e så j-vla orättvist och just nu gör det bara så ont att träffa vissa människor. Då vill jag hellre undvika dem. Andra ska såklart få vara lyckliga men deras lycka påminner så fruktansvärt mycket om min egen olycka. Så jag vill inte!!!!

Detta blev ett långt och ärligt inlägg. Nu vet ni hur jag känner (om ni inte redan visste det). Jag tänker inte skämmas eller ha dåligt samvete över detta inlägg. Jag behövde få det ur mig.

Jag vill inte!!!!!!!

Idag vid middagsbordet så sa Havanna att hon saknade Edvin och hon tyckte att han skulle komma tillbaka. JA, tänk om han kunde göra det. Älskade Edvin, vår familj är inte hel utan dig.

Vi pratade om hur det skulle varit om han levde med oss och jag sa att han skulle säkert suttit i sin stol och tittat på när vi åt. Och han skulle kanske ha skrattat åt hennes roliga grimaser. Jag blev så glad och varm i hjärtat när hon pratade om Edvin. Hon har inte glömt sin lillebror och hon är fortfarande en stolt storasyster <3

Det är några som sagt att jag har två barn...men NEJ jag har TRE underbara barn. Två på jorden och en i himmlen. Jag kommer alltid vara Edvins mamma så ni som kläcker ur er att jag bara har två barn kan sluta läsa den här bloggen för ni bryr er inte om mig!

En annan sak som någon har frågat mig är varför jag lägger ut min sorg så öppet i en blogg och på FB, då jag i ett tidigare inlägg skrivit att jag inte vill få medömkan och massa kommentarer. Eftersom hon missuppfattade det inlägget så skall jag klargöra vad jag menade.

Jo, jag kan fortfarande tycka det är jobbigt när folk skall ge en tröstande kram eller tittar på en med "den där tycka synd om" blicken. Även vissa kommentarer är jobbiga. Men det är enbart jobbigt när jag konfronteras face to face med någon. Det är inte jobbigt att få kommentarer eller frågor i bloggen eller på FB. Där kan jag nämligen välja att inte svara eller svara vid ett senare tillfälle. Det tillochmed värmer i mitt sorgsna hjärta när någon skriver något fint om Edvin.

F-n! Vill inte sitta på vagnen på väg till jobbet o gråta men hur stoppar man dessa tårar?

Fyra timmar kvar till helg iallafall. På måndag börjar jag jobba 75% och sedan heltid från december.

Tiden på spårvagen är jättejobbig. Då kommer alla minnen och tankar upp. Allt blir så klart, för jag skulle inte sitta på en vagn till jobbet. Jag skulle rullat Edvin i hans vagn istället :(

Då har det gått tre månader sedan du gav upp andan och försvann. Fina fina killen, varför skulle du lämna oss?

Mitt hjärta är fortfarande ett öppet sår och det gör ont varje dag. Igår grät jag över sorgen, saknaden och orättvisan. Varför har alla andra fått friska och levande barn? Varför får alla andra krama, pussa och gosa med sina bebisar? Varför får alla andra se sina barn le, skratta eller gråta? Varför varför varför? Jävla orättvisa liv!!!!

Idag skall vi på en dagstur till Fredrikshavn. Åka båt är inte direkt min grej men jag får offra mig lite för familjen. Barnen har pratat om denna resa hela veckan så de ser verkligen fram emot detta. De gick till och med upp utan protest  i morse. 

Jag letade efter dikter om sorg och hittade denna...tycker den säger ALLT!

Min mamma är så stark

det säger alla...
Men i ensamhet om natten
jag sett hennes tårar falla.
Under sömnlösa nätter
kommer jag tassande på tå.
Hon vet att jag är där
för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlösa som strandens vågor
och hennes smärta.
Jag vakar över min starka mamma
som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende
ett leende som hon tror döljer.
Men genom himlens dörr
ser jag tårarna som följer.

Min mamma försöker hantera döden,
för att hålla mig kvar.
Och alla som känner henne
vet att det är den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma
genom himlens öppna dörr.
Försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu
som hon gjort förr.

Men jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet
gör ett besök och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger
Hur hon än mår
Min starka mamma har ett hjärta fullt av sår

Idag åkte familjen och badade i Angereds Arena. Barnen hade kul och var glada. Efter badstunden hälsade vi på hos Edvin. Där tände vi ljus och lämnade blommor. Minneslunden var full med tända ljus och blommor och det var fint att se.