Tänk att det redan gått tre månader sedan du föddes och nästan lika lång tid sedan du lämnade oss.

Det känns nästan som jag svikit dig eftersom jag redan börjat jobba. Och ibland undrar jag om jag gick tillbaka för tidigt. Allt tar mycket längre tid för mig än tidigare. Vissa dagar känner jag mig ofokuserad och svårkoncentrerad. Jag kommer ofta på mig själv när jag tänker på och minns dig. Men samtidigt älskar jag mitt jobb och jag antar att allt blir lättare snart.

Du finns med mig vart jag än går <3

Jag är inte bra på att prata om Edvin. Varje gång någon nämner honom blir jag kall, licksom "stänger av" enbart för att inte bryta ihop. Jag vill inte bryta ihop framför någon. Allra minst min familj.

Jag har svårt att prata om känslor så därför använder jag den här bloggen för att få ur mig mina tankar.

Jag kan ljuga er rakt upp i ansiktet, det gör jag varje dag. Jag säger en sak men menar såklart en annan. Ni kan fråga mig hur jag mår eller hur det är men det svaret ni hör mig säga är inte ärligt. Jo, jag vet att det är fult att ljuga men hur skall jag kunna svara ärligt på den frågan utan att bryta ihop? Jag väljer helt enkelt den fega vägen...

Det finns dock en person som jag börjat öppna mig mer och mer för. Jag är så tacksam för att jag har henne i mitt liv. Hon har varit med mig i vått och torrt i alla år. Hennes brev och kloka ord gör att jag iallafall kan fungera normalt. Du vet vem du är och jag hoppas vi snart möts igen.

Helgen som kommer skall jag spendera med mina fina tjejer. Skall faktiskt bli skönt att komma iväg en tid och prata gamla skolminnen och annat tjejsnack. Det gör jag allförsällan, träffar kompisar alltså.

Saknar saknar saknar dig älskade pojk <3

Jaha, då är jag inne i ekorrhjulet igen. Tog dock lite sovmorgon.

Många frågar hur det känns att börja jobba igen o vad skall jag svara på det? För jag vet inte. Jag är både rädd och skräckslagen. Inte för jobbet och kollegerna utan alla gamla kunder. Men samtidigt tror jag det ska bli skönt att komma tillbaks.

I em har jag kanske ett svar på hur det kändes.

Jag skulle tröstat dig min bebis när du var ledsen

Jag skulle vaggat dig i min famn

Jag skulle sjungit sånger för dig

Jag skulle badat dig och skött om dig

Jag skulle rullat dig i vagnen

Jag skulle varit ledig med dig i ett år

Jag skulle lärt dig gå och prata

Jag skulle.......................

Istället tröstar jag mig själv när jag är ledsen

Istället värker hjärtat efter dig

Isället börjar jag jobba igen på måndag

Istället......

Jag saknar dig   

Snart skall jag och barnen hämta upp pappan i familjen. Han har varit på en miniturné med sitt band fre-sön. Vi har saknat honom mycket, speciellt igårkväll när Havannas ben svullnade upp jättemycket och vi fick tillbringa kvällen/natten på akuten. Då hade det varit tryggt att ha mannen med, men det gick bra ändå.

Det var en tapper och duktig tjej som var på akuten igår <3 Idag mår hon bra och svullnaden har gått ner.

Jag tänkte förut att när Daniel kommer hem så blir familjen hel igen. Men så kom jag på att det kan vi aldig bli. Aldrig någonsin kan vår familj bli hel för det kommer alltid att saknas en viktig del, vårt tredje barn.

Det kom tre böcker med posten igår. Boken Lilla ängeBilderl läste jag med en gång och det var som att någon annan skrivit mina tankar och ord. Den berörde mig otroligt mycket.

Tack min underbara kusin som gav mig dessa. Love you   

Du var så levande, du levde på riktigt. Där och då såg du på mig, du kramade mitt finger och du var så söt. Jag var lycklig och stolt men samtidigt rädd. För visst levde du nu, men vi visste inte hur länge ditt liv skulle bli. Ingen trodde det skulle ta slut så fort. Allra minst jag. Vår tid ihop blev alldeles för kort och jag saknar dig så otroligt mycket.

Jag kommer aldrig få uppleva ditt första leende eller din första tand. Jag kommer aldrig få se dig gå eller skratta. Jag kommer aldrig mer få krama om dig och säga godnatt. Jag kommer aldrig mer få byta din blöja och klä på dig. Men jag kommer alltid alltid alltid att älska dig.

När du slutade andas blev jag mamma till en riktig ängel. En änglamamma. Du måste vara den finaste ängeln som finns där du är. Jag hoppas du har änglakompisar att leka med och som kan trösta dig om du bir ledsen. Jag hoppas du får flyga omkring och vara lycklig. Jag hoppas du kan känna min kärlek till dig och att den kan värma dig om du fryser. En dag skall vi mötas igen och då skall vi flyga tillsammans.

Idag är det två månader sedan den värsta dagen i mitt liv. Den dag då min nyfödde son slutade andas. Det gör fortfarande ont och är förjävligt vissa stunder men samtidigt kan jag idag se ljuset långt borta i tunneln. Jag gråter fortfarande varje dag och jag tänker på honom varje minut men jag är inte lika arg längre. Det spelar inten roll hur arg jag än blir för Edvin kommer aldrig tillbaks ändå. Jag lägger min energi på att minnas de fina stunderna vi hade istället. Ångest och panikatackerna blir allt färre och för varje dag som går kommer jag närmare ett lyckligare jag.

Trots att jag ler och skrattar ibland så betyder det inte att jag saknar Edvin mindre. Tomrummet efter honom kommer alltid finnas i mitt hjärta och ta plats.

Du var vår lycka, vår rikedom
Nu har du gått, min hand är tom
Nu viskar jag de orden
De vackraste jag vet

Du var mitt allt på jorden
mitt allt i evighet
Ensam i bräcklig farkost
fann du din egen hamn
Må du oss ändå följa
tryggt i en ängels famn

Igår var jag hos läkaren och förlängde min sjukskrivning. Börjar jobba igen den 21 oktober. Skall på ett sätt bli skönt men samtidigt skrämmer det mig. Alla kunder som inte vet något ännu, skall jag behöva träffa de och förklara? Får ont i magen av den tanken. Tänker gömma mig inne på mitt kontor den först tiden. Men någongång kommer ändå dagen när jag måste förklara. Som tur är har jag jättefina kollegor som säkert kommer stötta mig. 

Jag blev så förbannad på läkaren (inte samma som jag träffade sist) hon sa innan jag skulle gå att du är ju ung så ni kan skaffa fler barn. Och du har ju två barn till... Va fan!!!? Jag tycker inte man säger så. Tyvärr är det inte första gången jag får de kommentarerna heller. Tror de att det är någon tröst att man kan skaffa fler barn eller redan har två? Det finns ju inget i världen som kan ersätta den son vi förlorade. Varken ett nytt barn eller de vi redan har. Sen är det inte alla som "bara kan skaffa" barn heller. Blev så förbannad, hon borde kunna vara mer professionell i sin yrkesroll. Eller är det något språkfel, hon kanske menade något annat men sa det så fel för att svenskan inte är hennes modersmål? Oavsett så skall jag inte behöva få höra de kommentarer mer!!

Till livet Du kom från livet Du gick 
Du såg på oss för ett ögonblick 
Varför Du vände vi söker ett svar 
För alltid ska minnet av Dig finnas kvar