I vanlig ordning skriver jag detta för min skull och jag behöver verkligen få ur mig en del känslor och bloggen har ju fungerat bra för den saken tidigare.

Jag har varit hemma, sjuk, sedan i tisdags. Så jag har haft mycket tid för att tänka på allt mellan himmel och jord. Jag har tänkt mycket på min fina familj och är så grymt tacksam för mina fina barn som finns nära mig.

Jag har tänkt att jag alltid kommer vara i ett "före" och "efter". Livet före Edvin kom och livet efter han lämnat oss. Livet innan han kom var lyckligt, oförstört och "vanligt". Vi var en lycklig familj som såg fram emot att vi skulle bli fem i familjen, vi var en vanlig familj, oförstörda. Vi är förvisso fortfarande en lycklig familj, vi har fått en till familjemedlem att älska men JAG är inte längre vanlig och oförstörd. Dagen då mitt barn dog, dog även en liten del av mig. En låga i mig som släcktes och jag kan verkligen sakna den jag en gång var. Jag vill inte vara förstörd, jag vill inte behöva bära den erfarenhet jag gör, och helst av allt vill jag ha min son tillbaka. Den personen jag ser i spegeln på morgonen har i sitt "efterliv" dagar med ångest, panikattacker och hon är ALLTID rädd. Jag är så fruktansvärt rädd för att förlora ännu ett barn eller min man. Jag tror att Douglas ska dö bara han hostar lite, eller att det är något sjukligt fel på Didrik som väldigt ofta klagar på illamående. Havanna har ofta ont i knät och jag tänker alltid det värsta om allt. Och vem har sagt att Daniel inte kan bli överfallen när han är på en löprunda? Även om jag vet att Douglas hosta bara beror på en vanlig förkylning. Didriks illamående av för mycket godis eller datorspel och Havannas onda knä förmodligen bara är växtvärk samt att Daniel säkert springer ifrån vem som helst (ja, jag vill gärna se honom som en hjälte). Men i min förstörda hjärna så är det svårt att tänka klart. Jag får ofta jobbiga katastroftankar som jag kallar dem. I mitt "föreliv" var detta inget jag gick och oroade mig över dagligen, eftersom -det händer bara alla andra och inte mig. Jag var blåögd (fast mina ögon bruna) och naiv. Det tar på mina krafter att alltid känna såhär.

Vad gör man åt det? Jag försöker göra något som kan hjälpa och det är det jag gör just nu. Skriva om det.

Idag slog det mig att det är den 29:e och den dagen i månaden som Edvin föddes. Han skulle blivit  2,5 år idag.

Jag är väldigt bra på att dölja mitt inre. Jag tror inte ens min man vet hur jag känner. Mina vänner och familj har säkert uppfattningen av att jag är OK nu, för det är så jag VILL att folk skall se på mig. Jag fungerar, jag kan sköta mitt jobb, hemmet och barnen. Det är tom skönt att få tänka på annat på jobbet. Där måste jag koppla bort vissa tankar för att kunna koncentrera mig. Så det är kanske inget att klaga på, bara ta sig i kragen?

Idag är jag hemma och är sjuk, under tiden som jag skrivit dessa rader har jag tittat på gamla musikvideos från min "företid". De får mig att le. Vilka minnen och vilken nostalgi!!

Det är mycket som får mig att le, faktiskt le med hela hjärtat och det är såklart min familj, vissa minnen och vänner. Utan dem skulle mitt liv vara grått.

Jag fick frågan (via mail) av en arbetskollega igår - Vad var det bästa med 2015? Jag har verkligen fått tänka till för hände det något bra alls? Två nära familjemedlemmar dog, en annan familjemedlem har jag ofrivilligt inte pratat med eller träffat på ett halvår. Hösten bestod enbart av sjukdom och vab (känns det som iaf). Men jo, så kom jag på en sak som jag är stolt över under 2015. Jag blev en Göteborgklassiker. Så det får svaret bli :-)

Sorgen har förändrats. Men denna veckan har varit jobbig. Tårar har runnit hejvilt och jag förstår än idag inte varför det blev vi? Samtidigt behövs dessa dippar. Jag tror det iallafall. Man måste få ge sig tid till att sörja. Trots att det gått 2,5 år sedan allt hände. Jag kommer föralltid vara i "eftervärlden", jag kommer nog alltid vara rädd och panikslagen ibland. Och jag kommer få fler dippar. Jag är medveten om det och jag skall bara försöka leva trots dessa brister.