Nu skulle du ha blivit nio månader. Du har saknat mig lika länge som du fanns hos mig. Jag bar på dig i nio måndader och längtade efter dig.

De tio dagarna du gav mig var så omtumlande. Önskar varje dag att jag fått om så bara en dag till...
Du är saknad Edvin!

Mamma älskar dig förevigt

Jag har varit sjukskriven i några veckor. Men imorgon är det åter dags att jobba. Det är med blandande känslor. Men känns ändå bättre nu, skall nog gå bra med jobbet de sista veckorna som är kvar nu.

Har faktiskt vågat köpa vagn till lillebror. Det blev en jättefin som nu står här hemma och väntar!

Idag kom kallelsen till Lillebrors födelse. Känns så konstigt att veta redan nu när han ska komma.
Känns också konstigt att Edvin ska bli storebror innan han fyller ett år. Snart har vi två pojkar födda i juli    

Idag kom även ett paket med några skyltar jag beställt. Det står "Min ängel" och "Saknad" på dem. Nu börjar jag tycka Edvins blommor på trappan ser riktigt fina ut.

[Bild]

Ångest, panik, sorg och tårar.

Ja så kan min senaste vecka sammanfattas. Kort sagt, jag mår skit.

Jag är inte klar med min sorg över Edvin. Jag hinner inte fokusera på lillebror i magen. Jag är ingen glad mamma längre. Jag är bara dimmig. Hur tar man sig ur dethär?

Jag önskar det fanns en "forward"knapp att trycka på så att dessa tre månader fram till att lillebror kommer går fort. För ja, nu växer livet igen. Enligt läkaren mår lillebror bra. Allt ser normalt ut än så länge. Men hur skall jag kunna tro på det? Mina hjärnspöken tar över mig totalt och jag kan nog inte pusta ut förrän lillebror kommit ut och friskförklarats. Fast räcker det...?

Säg inte att allt kommer gå bra den här gången, för ingen kan garantera det. Hur mycket jag än vill tro det så finns ändå oron (och erfarenheten) av något annat.