...blev jag trebarmsmamma då lille Edvin äntligen kom till oss. Att han skulle lämna oss 10 dagar senare var inget vi kunde föreställa oss.

Vi visste att hans första veckor skulle tillbringas på sjukhuset eftersom han föddes med vattenskalle men det skulle ju gå bra sa alla (och även läkarna).

Nu vet vi annorlunda.
Om 18 dagar blir Edvin storebror. Vi har köpt både vagn och babyskydd och en del kläder men inget annat är förberett. När skall vi våga skruva ihop sängen? När skall vi våga tvätta upp alla kläder och ta fram alla bebissakerna? Det är 18 dagar kvar... men såhär dålig framförhållning har vi aldrig haft. Jag vill ju att lillebror skall känna sig välkommen till oss. För vi längtar SÅÅÅ efter honom. Men jag vill inte behöva packa ner kläderna igen eller bära upp sängen (som aldrig blev använd) på vinden även denna gången. Jag måste våga lita på att lillebror är frisk. Men det är fortfarande jättesvårt att föreställa sig att vi faktiskt ska få med oss lillebror hem. 18 dagar kvar av oro och ångest....

Jag vet inte om jag plågar mig själv men jag älskar denna låten. Men samtidigt så blir jag så ledsen när jag hör den, det var den första låten jag/vi lyssnade på när vi fått beskedet att Edvins liv inte går att rädda. Denna låten är så förknippad med honom och jag gråter varje gång jag hör den. Tänk om bara min kärlek hade räckt....

Jag får fortfarande ångestattacker där jag glömmer av att andas ibland. Livet är fortfarande förjävligt vissa perioder och smärtan i mitt bröst finns fortfarande kvar. 

Jag är livrädd att lillebror inte får komma hem han också. Tom barnen frågar om det är säkert att han kommer hem...det gör så ont i mig att de skall behöva ha de tankarna. Jag önskar så att jag kunde lova dem att allt blir bra, men när jag inte ens själv har de tankarna är det svårt. Jag vet att oddsen är "på vår sida". Men vad gör det? Ni som inte har varit med om det jag varit kommer aldrig förstå mig och mina tankar. Ni kanske tycker jag borde tänka posetivt och vara glad hela tiden?  Men det funkar inte så. Inte i min hjärna iallafall. 

Jag läste en sådan fin dikt igår som jag vill dela med er. 

Jag saknar honom så otroligt mycket. Min fina prins.   

 

Igår var det 30 dagar kvar alltså är det "bara" 29 dagar kvar till lillebror kommer idag. Men nu är det tugnt och jobbigt. Foglossningen tar knäcken på mig och värmen ska vi inte tala om!

Dessa 29 dagar hoppas jag går fort. D jobbar nästa vecka också sen är han ledig. Ska bli så skönt att vara lediga ihop. Nu har vi inget inbokat heller (ovanligt i vår familj) utan nu skall vi bara vänta in lillebror.

Såhär ser jag ut idag. Känner mig bara tjock och svullen :(
Är faktiskt ganska trött på denna (elefant)graviditet! För nu har jag snart vart gravid i 18 månader i streck känns det som.