Idag vid middagsbordet så sa Havanna att hon saknade Edvin och hon tyckte att han skulle komma tillbaka. JA, tänk om han kunde göra det. Älskade Edvin, vår familj är inte hel utan dig.

Vi pratade om hur det skulle varit om han levde med oss och jag sa att han skulle säkert suttit i sin stol och tittat på när vi åt. Och han skulle kanske ha skrattat åt hennes roliga grimaser. Jag blev så glad och varm i hjärtat när hon pratade om Edvin. Hon har inte glömt sin lillebror och hon är fortfarande en stolt storasyster <3

Det är några som sagt att jag har två barn...men NEJ jag har TRE underbara barn. Två på jorden och en i himmlen. Jag kommer alltid vara Edvins mamma så ni som kläcker ur er att jag bara har två barn kan sluta läsa den här bloggen för ni bryr er inte om mig!

En annan sak som någon har frågat mig är varför jag lägger ut min sorg så öppet i en blogg och på FB, då jag i ett tidigare inlägg skrivit att jag inte vill få medömkan och massa kommentarer. Eftersom hon missuppfattade det inlägget så skall jag klargöra vad jag menade.

Jo, jag kan fortfarande tycka det är jobbigt när folk skall ge en tröstande kram eller tittar på en med "den där tycka synd om" blicken. Även vissa kommentarer är jobbiga. Men det är enbart jobbigt när jag konfronteras face to face med någon. Det är inte jobbigt att få kommentarer eller frågor i bloggen eller på FB. Där kan jag nämligen välja att inte svara eller svara vid ett senare tillfälle. Det tillochmed värmer i mitt sorgsna hjärta när någon skriver något fint om Edvin.

F-n! Vill inte sitta på vagnen på väg till jobbet o gråta men hur stoppar man dessa tårar?

Fyra timmar kvar till helg iallafall. På måndag börjar jag jobba 75% och sedan heltid från december.

Tiden på spårvagen är jättejobbig. Då kommer alla minnen och tankar upp. Allt blir så klart, för jag skulle inte sitta på en vagn till jobbet. Jag skulle rullat Edvin i hans vagn istället :(

Då har det gått tre månader sedan du gav upp andan och försvann. Fina fina killen, varför skulle du lämna oss?

Mitt hjärta är fortfarande ett öppet sår och det gör ont varje dag. Igår grät jag över sorgen, saknaden och orättvisan. Varför har alla andra fått friska och levande barn? Varför får alla andra krama, pussa och gosa med sina bebisar? Varför får alla andra se sina barn le, skratta eller gråta? Varför varför varför? Jävla orättvisa liv!!!!

Idag skall vi på en dagstur till Fredrikshavn. Åka båt är inte direkt min grej men jag får offra mig lite för familjen. Barnen har pratat om denna resa hela veckan så de ser verkligen fram emot detta. De gick till och med upp utan protest  i morse. 

Jag letade efter dikter om sorg och hittade denna...tycker den säger ALLT!

Min mamma är så stark

det säger alla...
Men i ensamhet om natten
jag sett hennes tårar falla.
Under sömnlösa nätter
kommer jag tassande på tå.
Hon vet att jag är där
för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlösa som strandens vågor
och hennes smärta.
Jag vakar över min starka mamma
som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende
ett leende som hon tror döljer.
Men genom himlens dörr
ser jag tårarna som följer.

Min mamma försöker hantera döden,
för att hålla mig kvar.
Och alla som känner henne
vet att det är den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma
genom himlens öppna dörr.
Försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu
som hon gjort förr.

Men jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet
gör ett besök och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger
Hur hon än mår
Min starka mamma har ett hjärta fullt av sår

Idag åkte familjen och badade i Angereds Arena. Barnen hade kul och var glada. Efter badstunden hälsade vi på hos Edvin. Där tände vi ljus och lämnade blommor. Minneslunden var full med tända ljus och blommor och det var fint att se.