Jag vet inte om jag plågar mig själv men jag älskar denna låten. Men samtidigt så blir jag så ledsen när jag hör den, det var den första låten jag/vi lyssnade på när vi fått beskedet att Edvins liv inte går att rädda. Denna låten är så förknippad med honom och jag gråter varje gång jag hör den. Tänk om bara min kärlek hade räckt....

Jag får fortfarande ångestattacker där jag glömmer av att andas ibland. Livet är fortfarande förjävligt vissa perioder och smärtan i mitt bröst finns fortfarande kvar. 

Jag är livrädd att lillebror inte får komma hem han också. Tom barnen frågar om det är säkert att han kommer hem...det gör så ont i mig att de skall behöva ha de tankarna. Jag önskar så att jag kunde lova dem att allt blir bra, men när jag inte ens själv har de tankarna är det svårt. Jag vet att oddsen är "på vår sida". Men vad gör det? Ni som inte har varit med om det jag varit kommer aldrig förstå mig och mina tankar. Ni kanske tycker jag borde tänka posetivt och vara glad hela tiden?  Men det funkar inte så. Inte i min hjärna iallafall. 

Jag läste en sådan fin dikt igår som jag vill dela med er. 

Jag saknar honom så otroligt mycket. Min fina prins.