Ångest, panik, sorg och tårar.

Ja så kan min senaste vecka sammanfattas. Kort sagt, jag mår skit.

Jag är inte klar med min sorg över Edvin. Jag hinner inte fokusera på lillebror i magen. Jag är ingen glad mamma längre. Jag är bara dimmig. Hur tar man sig ur dethär?

Jag önskar det fanns en "forward"knapp att trycka på så att dessa tre månader fram till att lillebror kommer går fort. För ja, nu växer livet igen. Enligt läkaren mår lillebror bra. Allt ser normalt ut än så länge. Men hur skall jag kunna tro på det? Mina hjärnspöken tar över mig totalt och jag kan nog inte pusta ut förrän lillebror kommit ut och friskförklarats. Fast räcker det...?

Säg inte att allt kommer gå bra den här gången, för ingen kan garantera det. Hur mycket jag än vill tro det så finns ändå oron (och erfarenheten) av något annat.