"Det enda som finns kvar är minnen

De flesta är underbara

Men en del smärtar

Minnena kommer aldrig lämna mig

Men de kommer smärta mindre med tiden"

Det nya året har börjat bra. Jag är inte längre lika sjunken i sorg. Jag kan glädjas och vara lycklig vissa stunder. 

Idag när jag tänker på Edvin så känner jag glädje. Jag glädjs åt att vi fick lära känna honom i 10 dagar.

Trots att det bara var 10 dagar så hann vi uppleva en hel del. Han var vårt barn, han fanns och vi matade honom, klädde på och skötte honom och bytte hans blöja. Vi pratade med honom, kramade honom och tröstade honom när han var ledsen. Vi hann uppleva det som andra spädbarnsföräldrar gör, dock för en väldigt kort tid. Men ändå är jag så glad att han orkade kämpa och ge oss den glädjen i hela 10 dagar.

Jag har fortsatt att gå hos kuratorn och det känns väldigt bra att gå dit och prata. Det är mest en envägskommunikation. Hon frågar och jag svarar. Hon vet nästan allt om mig och min familj. Jag vet bara hennes namn. Men det är skönt att det kan vara så utan att jag skall få dåligt samvete. Det är ju faktiskt hennes jobb.

Min fina fina ängel