Idag kom det ett brev med posten, ett brev som jag väntat på ett tag nu. Jag visste precis vad det stod innan jag ens hunnit öppna det. Tårarna rann redan innan jag ens kom innanför dörren med brevet.

Det gjorde ont i magen, som om någon slagit mig hårt med en knytnäve. Även om brevet innehöll ett fint budskap så var det jättetufft att öppna det. I brevet stod det nämligen att nu flyger min ängel fritt. Igår spreds hans aska i minneslunden vi sett ut.   

Jag träffade en granne imorse. En granne som jag inte ens vet namnet på. Hon ville beklaga sorgen (min man har pratat med henne tidigare) och så gav hon mig en kram. Hon frågade hur jag mår, eller nej hon konstaterade mer att "du mår bra nu?" och jag svarade mest att,"ja så gott det går...". Hon sa "Jo, du har ju dina två andra barn". Jag fick känslan av att hon menade att "det gör ju inget, du har ju två barn till". Visst har jag två helt underbara barn som jag är så innerligt tacksam för att de finns hos mig. Men det gör ju inte saknaden och sorgen lättare. Jag blev så arg och ledsen på henne. Samtidigt som jag inte hade mod att tala om för henne vad jag egentligen kände och tänkte. Önskar såå att det gick att bli osynlig så jag slipper konfronteras med dessa jobbiga kommentarer.

Vi hade återbesök på sjukhuet idag. Vi träffade Edvins läkare och fick tid att ställa frågor och prata igenom det som hände. Hon sa till oss att han inte hade haft ont (vilket jag var rädd för) när han haft sina krampanfall. Tydligen så gör inte kramp ont. Det kändes så bra att höra. Vi fick även bekräftat att den kärlmissbildningen Edvin hade kallas för "Vena galeni". Även om det inte får Edvin tillbaka så känns det bra att ha ett namn på hans "sjukdom".