42 dagar har det gått, 42 dagar och det har inte gått en timme utan att jag tänkt på dig Edvin. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag gråter ofta och det känns bra för stunden. Men när jag kommer på mig själv med att skratta så får jag nästan dåligt samvete. Hur kan jag ha roligt som precis förlorat det underbaraste i livet, ett barn?

Ibland är skrattet bara en mantel, ett skydd för att inte sorgen skall ta över mig helt. Jag är fortfarande rädd när jag går till Ica, förskolan eller skolan att jag skall träffa någon jag halvkänner som inte vet vad som hänt oss ännu och att jag skall behöva förklara.

Jag vill inte att någon skall tycka synd om mig. Jag tycker det är jobbigt med allas medömkan och försök till tröstande ord. Det är lika bra att ni inte säger något alls. Det sista jag vill är att ni skall prata om mig som stackars henne, det är så synd om dem osv...jag vill helst inte att ni pratar om mig alls när jag tänker efter. Jag skriver inte i den här bloggen för att få medömkan, utan detta gör jag för min egen skull. Alltså helt egoistiskt!

Det borde vara en lyckans dag idag. Det är nämligen 10 år sedan jag träffade min man. Han är min klippa, min hjälte och bästa vän. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Men jag känner mig jätteledsen idag. Jag var uppe halva natten och bara grät och tänkte. Varje gång jag slöt mina ögon så såg jag Edvin och då grät jag ännu mer så det tog tid innan jag kunde slappna av och somna.

Vi tänkte iallafall göra kvällen till en riktig familjemyskväll. Äta tacos, se på film och frossa i chips, glass och godis.

Får hoppas att det kan få upp humöret litegrann.   

"Var inte ledsen lilla mamma

jag var tvungen att gå

Den dagen hände det oh då

orkade inte mitt hjärta slå

Älskade pappa mitt liv blev så kort

Ta hand om varandra och syskonen mina

Jag vet att ni gråter och det finns ingen tröst

Men lyssna till ert hjärta och 

ni kan höra min röst

Jag finns inte bland er

men jag finns ändå

Jag hör era böner och älskar er så"

Nu skulle vi planera begravning. Vi skulle behöva gå igenom det värsta en förälder kan göra. Vi skulle behöva säga hejdå till vår älskade son en sista gång. Vi fick ett gott stöd från sjukhuskyrkan. Prästen där var helt underbar, hon förklarade för oss att man kan göra mycket själv inför begravningen. Vi behövde alltså inte anlita en begravningsbyrå om vi inte ville. Min man och jag tänkte igenom detta och kom fram till att det enda vi inte ville ordna med själva var transporten av kistan. Prästen hjälpte oss med att beställa kista och ordna plats i ett kapell och hon erbjöd sig även att hålla i ceremonin. Hon tog kontakt med en musiker som skulle spela och hon var ett stort stöd. 

Vi var båda väldigt nervösa inför kistläggningen. Att bädda ner sin son i hans kista är ju inte normalt. Vi mötte upp prästen som följde oss till bårhuset på sjukhuset. Där fanns vår ängel i ett rum och vi fick gå in själva och ta farväl. Kistan som vi beställt var 75cm lång och helt vit. Den var enkel men ändå elegant. Min man lyfte upp Edvin och la ner honom i kistan. Jag la hans ena filt och nallen bredvid honom och den andra filten bäddade jag runt honom. Han var så kall, han skulle behövt tusen filtar för att värma sig men det skulle ju ändå inte ha räckt. Inte ens min kärlek räckte för att hålla honom vid liv. Barnen hade målat teckningar som vi visade Edvin och sedan la ner brevid honom. 

Tillsammans tog vi upp kistlocket och la det på plats. Nu kände jag mig som världens grymmaste förälder, hur kan man stänga in sitt barn så som vi gjorde? 

Vi gjorde egna begravningsprogram och bestämde vilka sånger som skulle spelas. Inledningssången fick bli "Sov du lilla videung" och avslutningssången "Nu i ro". De spelades intrumentalt av musikern och det var så fint. Vi valde även att spela "Jag fick låna en ängel" av Shirley Clamp den texten skulle jag själv kunnat ha skrivit. Den gick rakt in i mitt hjärta. Ceremonin blev jättefin och det var till stor del prästens förtjänst. Innan ceremonin började så var jag och min man på plats för att ställa ut alla blommor som kommit till kapellet. Edvin hade fått jättemycket fina blommor och det värmde i hjärtat att folk tänkt på oss och skickat blommor. 

När begravningen var över åkte alla hem till vårt hus och åt smörgåstårta och kaffe. 

Hej då Edvin, må du vila i frid finaste ängel   

Vi hade precis fått reda på att vår son var en lånad ängel. Det gjorde så ont i hjärtat att veta att vi kommer mista honom. Det är liksom inte normalt. 

Vi satt hos honom på sjukhuset, höll hans hand. Bytte blöja, baddade och skötte om honom så som nyblivna föräldrar gör med sina barn. Skillnaden för oss var att vår son hade fullt med slangar som man skulle ta hänsyn till och vara försiktig med. Jag vågade knappt röra honom till slut för lyfte jag honom fel så pep maskinen som sladdarna var kopplade till eller så inbillade jag mig att han skulle få ont. Ibland slog han upp ögonen och var vaken men det var som att han tittade ut i tomma intet. Jag lyckades aldrig få den där nära ögonkontakten som jag haft med mina andra barn. Han orkade inte med några längre vakenperioder och vissa dagar missade vi hans vakenperiod helt. Men det verkade som han reagerade på våra röster, så vi pratde med honom hela tiden. Talade om för honom hur fin han var, hur mycket vi älskade honom och hur stolta storasyskonen var.

Vi frågade oss hur mycket han egentligen förstår? Har han ont? Vet han vad som skall hända? Han fick smärtstillande utifall att som läkaren sa men de sista dagarna märkte vi att han verkligen hade ont. Det var så hemskt att se, han fick krampanfall och pep/grät/skrek och inget vi kunde göra hjälpte. Läkarna hade missbedömt hur stor dos medicin han skulle ha och innan de fick blandat ihop ny medicin hade Edvin krampat i över en halvtimme. Sorgligt nog skulle vi behöva uppleva ännu ett sådant anfall och det var samma kväll som han sedan gav upp. 

För att få vardagen att fungera så lämnade vi barnen i skolan på mornarna och sedan åkte vi till Edvin. Någon gång när vi hämtat barnen åkte vi tillbaka allihop till sjukhuset för att hälsa på. De hade ett familjerum med leksaker och tv där barnen kunde leka en stund. Men de tröttnade så snabbt så jag och min man turades om att gå ut och leka med dem. 

Syskonen skötte sig så bra, de förstod att lillebror inte skulle komma hem och vi pratade ofta om det hemma. Vi sa till dem att han alltid kommer finnas med dem i deras hjärtan och att även om inte Edvin kommer hem så kommer han alltid vara deras lillebror.

Så kom dagen...en fredag när vi som vanligt varit hos Edvin på dagen. Vi hade precis kommit hem och stod och lagde mat och städade när telefonen ringde. Skärmen visade Dolt nummer och jag fick ont i magen. Sjukhuset hade ringt några gånger tidigare och det var lika jobbig varje gång att svara. Den här gången så ville läkaren att vi skulle komma tillbaka. Han sa att Edvin blivit sämre, han syresatte sig inte bra och hade ändå max på syrgasen. Han smälte inte maten bra och han var sämre i färgen. Vi fick tvinga i oss middagen och lämna barnen hos mannen föräldrar.

När vi kom tillbaks till sjukhuset flyttade vi med oss Edvin in på "vår" sal som vi ofta hade när vi var där. Den här kvällen fick vi inte vara ensamma. Det satt en sköterska med oss hela kvällen/natten. Hon skulle vara där som ett stöd antar jag, men för vår del så var hon mest ivägen. Jag ville ju vara ensam med min son. Jag ville inte att någon utomstående skulle vara med i rummet, varför kunde vi inte ringa på dem som vi brukade om det var något?

Vi låg i sängen alla tre och jag kramade om Edvins hand hela tiden. Min andra hand hade jag på hans bröst. Maskinen som talade om hur hans syre och puls var började pipa fler och fler gånger eftersom han blev sämre. Varje gång det pep till så högg det knivar i mitt hjärta. Min man låg och halvsov när det hände, jag hade handen på Edvins hjärta och samtidigt som maskinen illtjuter så känner jag att Edvin inte andas mer. Jag vet att jag sa - han andas inte, han andas inte! Och då vaknade min man till liv. Sköterskan kom fram till oss och kallade även på läkaren. När läkaren kom in lyssnade han på hjärtat och sa att det slår, men bara väldigt väldigt svagt. Jag och min man grät, jag kände mig så tom. Hur kunde det gå få fort. Vi fick bara 10 dagar med vår fina ängel. Han var en kämpe som orkade hålla sig vid liv så länge och jag skulle göra vad som helst för att få honom tillbaka, om ens bara för en dag. 

Läkaren kom tillbaka efter ett tag, bara för att konstatera att hjärtat slutat slå helt. Sköterskan lämnade oss ensamma en stund och det enda jag kunde göra vara att gråta. Gråta över orättvisan, sorgen och saknaden. 

Vi lämnade vår fina ängel med sköterskan, hon skulle ta hand om honom och lägga honom i en vagga i "vårt" rum. Nästa morgon åkte vi dit och klädde på honom rena kläder. Han hade en jättesöt randig body och jeans på dig. Nallen som han fick av mormor låg också vid hans sida. Barnen kom och sa hejdå till lillebror och dottern kunde inte riktgt förstå att han inte fanns mer, för han ligger ju där sa hon. Hon tyckte han liknade en docka där han låg nerbäddad i vaggan. 

Att lämna rummet var svårt, jättesvårt. Jag trodde det skulle vara sista gången jag såg honom. Vad som hände den helgen har jag svårt att komma ihåg. Mitt huvud var så tjockt och ansiktet söndergråtet. Hur jag fick i mig mat (fick jag det?) är för mig en gåta. Trots det ståra hålet i mitt hjärta var jag tvungen att resa mig, mina andra barn behövde ju fortfarande sin mamma.