Passande nog så spelar spotify just "Jag ska gå hel ur det här" med Peter LeMarc just när jag börjar skriva mitt första inlägg i denna blogg. Jag vet inte om jag någonsin blir hel igen men jag skall iallfall ta mig ur det här. 

När Edvin hälsade på...del 1

Alltihopa började en måndag i juli, den 22 för att vara exakt. Jag var kallad till ett tillväxtultraljud eftersom min mage vuxit så mycket de sista veckorna. Läkaren som gjorde UL tittade länge under tystnad sen så säger han (och håller "kameran" mot bebis huvud) - det ni ser här är tyvärr inte normalt. Jag tog min mans hand och blev jätterädd. 

Läkaren talade om för oss att bebis har Hydrocefalus (vattenskalle) han sa även att han inte kan hitta något ryggmärgsbråck på bebis som ofta förknippas med hydrocefalusbarn. Läkaren förklarade för oss att är det "bara" vattenskalle så brukar det gå ganska lätt med en operation efter förlossningen. Men för att få mer info ang bebis så fick jag tid för magnetröntgen två dagar senare. 

Det var jätteläskigt, obekvämt och panikartat att göra MR. Att ligga still i nästan en timme med hemsk halsbränna och en rygg som talade om att jag levde var inget kul men när vi fick träffa läkaren igen så var han hoppfull eftersom de fortfarande inte såg något ryggmärgsbråck. De kunde alltså inte hitta någon orsak som kunde ligga bakom bebis hydrocefalus. 

Jag fick tid för planerat kejsarsnitt till måndagen den 29 juli. Under den veckan, från att vi fått beskedet till att snittet skulle ske så hann jag tänka väldigt många tankar. Hemska tankar som jag idag skäms så fruktansvärt mycket över. Eftersom jag inte visste vad hydrocefalus innebar så googlade jag information om det och fick upp måmga bilder på barn som inte såg normala ut, några hade tex en huvudform som en glödlampa. Jag tänkte tankar som att, jag inte visste om jag ville se mitt barn. Skulle jag kunna älska bebis om/när bebis såg så annorlunda ut? Jag vill inte ha ett handikappat barn, det var inte så här det skulle bli....Alla dessa tankar gav mig dåligt samvete och ångest över hur jag ens kunde tänka så och gjorde mig såklart ledsen och arg. 

Samtidigt som jag brottades med mina känslor för mitt oförlösta barn så var jag även panikslagen inför ett kejsarsnitt. Jag skulle behöva uppleva det jag hittils tyckte var det värsta som hänt mig IGEN! När min första son föddes slutade det i akutsnitt och den upplevelsen skulle jag vilja radera ur minnet. Hur skulle jag stå ut med ännu ett sådant minne och ännu en jobbig återhämtning? Samtidigt skulle det ske i samband med ett barn jag kanske inte skulle kunna älska? Hjälp, jag hade verkligen sån ångest. 

Fick så många kommentarer att - det kommer bli bra, det kommer gå bra...ni skulle bara veta vad ont det gjorde i mig när ni sa så. Tillslut fick ni mig nästan att själv tro på era ord. Men min magkänsla sa hela tiden något annat. Jag blev arg på min man för att han var "en av dem" som nästan lovade att allt skulle gå bra. Varför var det ingen som förstod mig? Varför var det ingen som såg min oro och ångest? Både inför barnet och kejsarsnittet...

När måndagen den 29 juli så kom åkte jag och maken till sjukhuset. Jag hade då landat i att vi skulle få en bebis med vattenskalle, jag var fortfarande osäker på hur jag skulle reagera när jag såg bebis för första gången men jag längtade efter bebis och jag kände att jag var redo att bli mamma igen. På sjukhuset fick vi prata med både BM och narkosläkare som förklarade vad som skulle hända under snittet. Kl 13.00 skulle jag infinna mig på avdelningen och så skulle bebis ut. Kl 13:40 föddes en kille på 4780 gr och 54 cm med ett huvudomfång på 46,8 cm. Han låg i säte och kom ut med benen först sen fick läkaren kämpa för att få ut huvudet. De tog honom till ett rum brevid och för en stund visste jag varken vilket kön bebis hade eller om bebis levde. 

Min man kom efter en stund och berättade att vi fått en jättefin son. De tog honom till neonatalavdelningen och mig rullade de till ett uppvaksrum. Det dröjde några timmar innan jag fick träffa min son. 

Första mötet var såklart magiskt, han var verkligen älskad från första stund. Jag skämdes sååå för mina tankar jag hade innan nu när jag hade facit. Han var så fin och så älskad min lilla kille. 

Nu skulle han observeras och skulle ligga på neo medans jag fick ett rum på BB. Det kändes så konstigt att "bo" på BB, där fanns det ju bara mammor med sina barn. Varför hade inte jag mitt barn hos mig? Som nysnittad känslosam mamma var det såklart en stor sorg att jag inte kunde vara med min son hela tiden. Min man gick mellan avdelningarna den första kvällen/natten. Han matade vår son och höll honom i famnen medans jag låg med smärtor i en obekväm sjukhussäng. Jag var avundsjuk på honom, jag ville ju oxå vara där. 

Tisdag morgon tog jag mig ner i en rullstol och kunde åka upp till Edvin. Det var andra gången jag fick hålla honom. Hans huvud var så tungt och samtidigt så mjukt så jag vågade knappt lyfta honom, trodde jag skulle göra honom illa. Han hade även många slangar kopplade till sig som gjorde mig osäker på att lyfta Edvin. Dels syrgasslangen, sonden och en pulsmätare. Med tiden skulle han få fler slangar...

Onsdag morgon gick jag upp till Edvin efter frukosten. Min man sov hemma den natten och kom till sjukhuset vid 11 tiden. Edvin hade inte betett sig som "vanliga" barn gör efter en förlossning. Han var fortfarande svårandad så en hjärtdoktor gjorde ett ultraljud på hans hjärta och hjärna. 

När analysen av hans bilder var klara så kom Edvins läkare och ville prata med oss. När hon ville ta oss med till ett separat rum så fick jag en klump i magen. Jag visste att något var fel. 

Och ja, läkaren bekräftade ganska snart mina tankar. Ulrtaljudet hade visat att Edvin hade en kärlmissbildning i hjärnan och att hans hjärta fick pumpa så mycket blod upp dit. Läkaren sa att hans tillstånd var livshotande. 

Hon ville inte säga så mycket mer innan Edvin hade undersökt mer noggrant. Han fick tid till MR på torsdagmorgon och hela torsdagen innan vi fick något besked var jättejobbig. Jag ville inte hoppas på något positivt besked men gjorde såklart det ändå. Tänk om de sett fel? Tänk om det går att operera mm...

Men på eftermiddagen så fick vi veta att läkarna inte skulle kunna göra något för att rädda Edvins liv. Kärlmissbildningen satt så illa till i hjärnan att det inte skulle vara lönt att operera. Tillslut skulle hans hjärta inte orka mer. Ingen kunde säga hur lång tid vi skulle få med vår son. Så nu gällde det att ta vara på tiden med vår lånade ängel. 

fortsättning kommer...