Idag vid middagsbordet så sa Havanna att hon saknade Edvin och hon tyckte att han skulle komma tillbaka. JA, tänk om han kunde göra det. Älskade Edvin, vår familj är inte hel utan dig.

Vi pratade om hur det skulle varit om han levde med oss och jag sa att han skulle säkert suttit i sin stol och tittat på när vi åt. Och han skulle kanske ha skrattat åt hennes roliga grimaser. Jag blev så glad och varm i hjärtat när hon pratade om Edvin. Hon har inte glömt sin lillebror och hon är fortfarande en stolt storasyster <3

Det är några som sagt att jag har två barn...men NEJ jag har TRE underbara barn. Två på jorden och en i himmlen. Jag kommer alltid vara Edvins mamma så ni som kläcker ur er att jag bara har två barn kan sluta läsa den här bloggen för ni bryr er inte om mig!

En annan sak som någon har frågat mig är varför jag lägger ut min sorg så öppet i en blogg och på FB, då jag i ett tidigare inlägg skrivit att jag inte vill få medömkan och massa kommentarer. Eftersom hon missuppfattade det inlägget så skall jag klargöra vad jag menade.

Jo, jag kan fortfarande tycka det är jobbigt när folk skall ge en tröstande kram eller tittar på en med "den där tycka synd om" blicken. Även vissa kommentarer är jobbiga. Men det är enbart jobbigt när jag konfronteras face to face med någon. Det är inte jobbigt att få kommentarer eller frågor i bloggen eller på FB. Där kan jag nämligen välja att inte svara eller svara vid ett senare tillfälle. Det tillochmed värmer i mitt sorgsna hjärta när någon skriver något fint om Edvin.