Du var så levande, du levde på riktigt. Där och då såg du på mig, du kramade mitt finger och du var så söt. Jag var lycklig och stolt men samtidigt rädd. För visst levde du nu, men vi visste inte hur länge ditt liv skulle bli. Ingen trodde det skulle ta slut så fort. Allra minst jag. Vår tid ihop blev alldeles för kort och jag saknar dig så otroligt mycket.

Jag kommer aldrig få uppleva ditt första leende eller din första tand. Jag kommer aldrig få se dig gå eller skratta. Jag kommer aldrig mer få krama om dig och säga godnatt. Jag kommer aldrig mer få byta din blöja och klä på dig. Men jag kommer alltid alltid alltid att älska dig.

När du slutade andas blev jag mamma till en riktig ängel. En änglamamma. Du måste vara den finaste ängeln som finns där du är. Jag hoppas du har änglakompisar att leka med och som kan trösta dig om du bir ledsen. Jag hoppas du får flyga omkring och vara lycklig. Jag hoppas du kan känna min kärlek till dig och att den kan värma dig om du fryser. En dag skall vi mötas igen och då skall vi flyga tillsammans.

Idag är det två månader sedan den värsta dagen i mitt liv. Den dag då min nyfödde son slutade andas. Det gör fortfarande ont och är förjävligt vissa stunder men samtidigt kan jag idag se ljuset långt borta i tunneln. Jag gråter fortfarande varje dag och jag tänker på honom varje minut men jag är inte lika arg längre. Det spelar inten roll hur arg jag än blir för Edvin kommer aldrig tillbaks ändå. Jag lägger min energi på att minnas de fina stunderna vi hade istället. Ångest och panikatackerna blir allt färre och för varje dag som går kommer jag närmare ett lyckligare jag.

Trots att jag ler och skrattar ibland så betyder det inte att jag saknar Edvin mindre. Tomrummet efter honom kommer alltid finnas i mitt hjärta och ta plats.

Du var vår lycka, vår rikedom
Nu har du gått, min hand är tom
Nu viskar jag de orden
De vackraste jag vet

Du var mitt allt på jorden
mitt allt i evighet
Ensam i bräcklig farkost
fann du din egen hamn
Må du oss ändå följa
tryggt i en ängels famn