Vi hade precis fått reda på att vår son var en lånad ängel. Det gjorde så ont i hjärtat att veta att vi kommer mista honom. Det är liksom inte normalt. 

Vi satt hos honom på sjukhuset, höll hans hand. Bytte blöja, baddade och skötte om honom så som nyblivna föräldrar gör med sina barn. Skillnaden för oss var att vår son hade fullt med slangar som man skulle ta hänsyn till och vara försiktig med. Jag vågade knappt röra honom till slut för lyfte jag honom fel så pep maskinen som sladdarna var kopplade till eller så inbillade jag mig att han skulle få ont. Ibland slog han upp ögonen och var vaken men det var som att han tittade ut i tomma intet. Jag lyckades aldrig få den där nära ögonkontakten som jag haft med mina andra barn. Han orkade inte med några längre vakenperioder och vissa dagar missade vi hans vakenperiod helt. Men det verkade som han reagerade på våra röster, så vi pratde med honom hela tiden. Talade om för honom hur fin han var, hur mycket vi älskade honom och hur stolta storasyskonen var.

Vi frågade oss hur mycket han egentligen förstår? Har han ont? Vet han vad som skall hända? Han fick smärtstillande utifall att som läkaren sa men de sista dagarna märkte vi att han verkligen hade ont. Det var så hemskt att se, han fick krampanfall och pep/grät/skrek och inget vi kunde göra hjälpte. Läkarna hade missbedömt hur stor dos medicin han skulle ha och innan de fick blandat ihop ny medicin hade Edvin krampat i över en halvtimme. Sorgligt nog skulle vi behöva uppleva ännu ett sådant anfall och det var samma kväll som han sedan gav upp. 

För att få vardagen att fungera så lämnade vi barnen i skolan på mornarna och sedan åkte vi till Edvin. Någon gång när vi hämtat barnen åkte vi tillbaka allihop till sjukhuset för att hälsa på. De hade ett familjerum med leksaker och tv där barnen kunde leka en stund. Men de tröttnade så snabbt så jag och min man turades om att gå ut och leka med dem. 

Syskonen skötte sig så bra, de förstod att lillebror inte skulle komma hem och vi pratade ofta om det hemma. Vi sa till dem att han alltid kommer finnas med dem i deras hjärtan och att även om inte Edvin kommer hem så kommer han alltid vara deras lillebror.

Så kom dagen...en fredag när vi som vanligt varit hos Edvin på dagen. Vi hade precis kommit hem och stod och lagde mat och städade när telefonen ringde. Skärmen visade Dolt nummer och jag fick ont i magen. Sjukhuset hade ringt några gånger tidigare och det var lika jobbig varje gång att svara. Den här gången så ville läkaren att vi skulle komma tillbaka. Han sa att Edvin blivit sämre, han syresatte sig inte bra och hade ändå max på syrgasen. Han smälte inte maten bra och han var sämre i färgen. Vi fick tvinga i oss middagen och lämna barnen hos mannen föräldrar.

När vi kom tillbaks till sjukhuset flyttade vi med oss Edvin in på "vår" sal som vi ofta hade när vi var där. Den här kvällen fick vi inte vara ensamma. Det satt en sköterska med oss hela kvällen/natten. Hon skulle vara där som ett stöd antar jag, men för vår del så var hon mest ivägen. Jag ville ju vara ensam med min son. Jag ville inte att någon utomstående skulle vara med i rummet, varför kunde vi inte ringa på dem som vi brukade om det var något?

Vi låg i sängen alla tre och jag kramade om Edvins hand hela tiden. Min andra hand hade jag på hans bröst. Maskinen som talade om hur hans syre och puls var började pipa fler och fler gånger eftersom han blev sämre. Varje gång det pep till så högg det knivar i mitt hjärta. Min man låg och halvsov när det hände, jag hade handen på Edvins hjärta och samtidigt som maskinen illtjuter så känner jag att Edvin inte andas mer. Jag vet att jag sa - han andas inte, han andas inte! Och då vaknade min man till liv. Sköterskan kom fram till oss och kallade även på läkaren. När läkaren kom in lyssnade han på hjärtat och sa att det slår, men bara väldigt väldigt svagt. Jag och min man grät, jag kände mig så tom. Hur kunde det gå få fort. Vi fick bara 10 dagar med vår fina ängel. Han var en kämpe som orkade hålla sig vid liv så länge och jag skulle göra vad som helst för att få honom tillbaka, om ens bara för en dag. 

Läkaren kom tillbaka efter ett tag, bara för att konstatera att hjärtat slutat slå helt. Sköterskan lämnade oss ensamma en stund och det enda jag kunde göra vara att gråta. Gråta över orättvisan, sorgen och saknaden. 

Vi lämnade vår fina ängel med sköterskan, hon skulle ta hand om honom och lägga honom i en vagga i "vårt" rum. Nästa morgon åkte vi dit och klädde på honom rena kläder. Han hade en jättesöt randig body och jeans på dig. Nallen som han fick av mormor låg också vid hans sida. Barnen kom och sa hejdå till lillebror och dottern kunde inte riktgt förstå att han inte fanns mer, för han ligger ju där sa hon. Hon tyckte han liknade en docka där han låg nerbäddad i vaggan. 

Att lämna rummet var svårt, jättesvårt. Jag trodde det skulle vara sista gången jag såg honom. Vad som hände den helgen har jag svårt att komma ihåg. Mitt huvud var så tjockt och ansiktet söndergråtet. Hur jag fick i mig mat (fick jag det?) är för mig en gåta. Trots det ståra hålet i mitt hjärta var jag tvungen att resa mig, mina andra barn behövde ju fortfarande sin mamma. 

 

nicole

20 oktober 2013 15:37

Hej, jag vet knappt vad jag ska säga eller skriva. Ville mest säga att läsa din blogg är som att läsa min egen. Imorgon är det 1 månad sen min dotter dog i plötslig spädbarnsdöd. Jag ska inte säga att jag vet exakt hur du känner eller mår för ingen reagerar på samma sätt. Jag beklagar verkligen det som hänt er och kan inget annat än att lida med er. Jag sänder massor av styrke kramar till er mvh nicole

http://this-is-me-89.bloggplatsen.se

vonbargen

20 oktober 2013 16:22

Tack Nicole.
Så ledsen att du också måste gå igenom detta.
Varma kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I vanlig ordning skriver jag detta för min skull och jag behöver verkligen få ur mig en del känslor och bloggen har ju fungerat bra för den saken tidigare.   Jag har varit hemma, sjuk, sedan i tisdags. Så jag har haft mycket tid för att tänka på ...

I fredags var jag på min fina kusins begravning. Det var en fin begravning men väldigt känslosam. Det är så fel att begrava sitt barn som min farbror och faster behövde göra. Jag har också gjort det och i fredags sjöng vi samma psalm som på Edv...

Äntligen sitter jag på vagnen på väg hem. Veckan har varit så hektisk och jag har jobbat över alla dagar. Idag blev jag klar i tid. Kändes så skönt att gå vid 16 och veta att nu är det tre dagar ledigt som väntar. Men givetvis kom jag på en viktig sa...

....förälddraledig! På måndag går jag till jobbet. Nytt jobb dessutom så det är lite blandade känslor. Ska bli både kul och spännande men samtidigt kommer jag längta ihjäl mig efter busungen. Men nu är det D:s tur att vara hemma några månader. ...

Idag är det rocka sockorna och hela FB svämmar över med bilder på olika strumpor! Toppen tycker jag som själv bär olika sockor. Men idag är också en dag då man kan bära vitt för att stödja de som saknar och har förlorat sitt barn. Jag har alltså ...